Hammarsjön, gäddan dominerar

I Skåne, utanför Kristianstad finna ett vattensystem som binds samman av en anfader från Småland. Hammarsjön fylls på av Helgeå som på sin väg ner även passerar Araslövssjön, strax nordväst om den gamla residensstaden. Under senare har systemets värde tagits upp i finrummen och kallas för Vattenriket, väl känt via olika mediakanaler. Det är glädjande att ta del av denna nygamla resurs som medelålders man med barnen i följe. När jag var barn var både Hammarsjön, Araslövsjön och Helgeå en guldgruva för sportfiske passionerade unga. Vi droppade våra Toby- och Favoritdrag i varenda vik där det fanns vass. Det gjorde inget att dragen slank in i vassruggarna, tvärtom – det var här de stora honorna hade parkerat sig, vaktade avkomman mot glupska predatorer. Dessutom var betena vasskydda med två spröt som ledde bort stråna från den feta kroken i ändan. Det fanns dagar då vi kunde fånga upp mot hundra gäddor under blå himmel i en lånad eka. Båten doftade tjära ju mer solen gassade på den och vi stank gott när vi så småningom landade hemma vid middagsborden. Ibland fick vi fläckar på de avklippta jeansen men det gjorde inget.

Vid inträdet av vadarstövlar (plastvadare inköpta på den tidens enda Ekohall i Fjälkinge) kunde vi fiska med ett mer avslappat sinne. I den lånade båten var vi ständigt rädda för att ägaren skulle vänta på oss vid Kvarnby men nu slapp vi alltså det. Vi lärde oss den hårda vägen att vara försiktiga med vadningen i sjön då botten var minst sagt dyig. Här och var fanns det också stenar som var osynliga en decimeter under det mörka vattnet. Vi hade också byggt upp kunskap om var det fanns hålor mellan vassruggarna i vilka vi ofta lurade nykommande fiskekamrater. Under vadarbyxorna hade vi endast badbyxor, inte för att vi tog oss i ett dopp i den näringsrika sjön utan för att det blev riktigt varmt bakom plasten. Doften från båten var överlägsen den som bodde i plastbyxorna efter en dags fiske.

En varm sommardag då vi hade startat tidigt lyckades vi ta oss i land på Kvinnoholme, den enda ön i sjön. Vi fiskade runt de två hektaren för att sedan drabbas av panik när vi insåg att vi skulle ta oss hem i sommarnatten. Den dagen minns jag att vi luftat runt 200 gäddor. Det blev inget fiske för någon av oss på två veckor efter det.

Vid Ekenabben, i östra delen av sjön fanns det ett utsläpp från det lokala reningsverket. Den fors som bildades utan den minsta förvarning kallade vi just för Forsen. I tillfället då denna slutade var fisket speciellt bra under tio minuter. Vi halade upp både feta abborrar, större vitfiskar och en del ål under dessa minuter. Även här fanns en unken doft (avloppsrensat vatten) som blivit ett starkt minne.   

Ett par år senare kunde man hyra små röda plastbåtar vid Lastageplatsen i Kristianstad. Dessa kom med en fyrahästars Johnsson. Det kostade 75 kronor i timmen eller 200 kronor för en hel dag, inklusive bränsle. Vi glimrade wobbler mellan motorvägsbron och Barbacka. Många stora gäddor mötte sitt öde i denna metod. Tyvärr klubbades de flesta för att säkra bevismaterialet. Detta utspelade sig innan begreppet Catch and Release.

Vid ett tillfälle krokades en större fisk på en röd-vit HiLo-wobbler, strax utanför det som idag är Naturum, en stor anläggning där man kan få en samlad och underhållande bild om vad som finns i vattenriket. Wobblern hade kostat 35 kronor enligt Andreas, kompisen som drillade fisken och hans oro för att mista sitt bete var större än att mista bytet. Vi jobbade tillsammans med att få upp den till ytan men lyckades aldrig. Det enda vi fick se var den vita buken på den stora wobblern ryckigt försvinna ner i det mörka humusfärgade vattnet, gång på gång. Till slut slets linan av även om vi hade ståltafs på linan innan betet.  

Hammarsjöns vattenkvalité ansågs då inte vara det bästa då och få åt fisken från sjön. Idag är det säkert ingen större skillnad.

Varje gång jag besöker vattnet och känner doften av humus så svävar jag tillbaka till barndomens jakt på de stora gäddorna.